Himalyan railway

Den indiska järnvägen har en smalspårig räls som stäcker sig knappt nio mil längs den kuperade terrängen och bergen i Västbengalen. Järnvägen byggdes mellan 1879 och 1881 av britterna. Sedan 1999 är såväl järnväg som tåg ett världsarv enligt UNESCO.

Det är diesellok som hanterar de flesta turerna. Men ånglok transporterar de "toytrain"  som går från Darjeeling till Ghum, där den högst belägna stationen ligger. Vi tog en åktur med ett ånglok från Darjeeling till Ghum. En sträcka på en mil som tog en timme!

Det var en intressant upplevelse för oss som är vana att åka ånglokets korta sträcka i Mariefred. Här fick ångloket kämpa betydligt hårdare. Backarna var så branta att de eldade oavbrutet och de var tvungna att stanna för att fylla på vatten. Järnvägsrälsen går längs en bilväg, och många promenerar på rälsen. De tutade ideligen för att få djur och människor att flytta på sig. Dessutom är det bostäder längs rälsen, så det gäller att inte kollidera med någon som kliver ut framför passerande tåg.
 
Smalspårig räls anno 881. Imponerande! 
 
Eldning pågår! För att få ångloket att ta sig uppför de branta backarna krävs ett hårt och intensivt arbete.
 
The Batasia Loop är en slinga byggd för att klara av den extrema lutningen.
Tåget gör ett helt varv på 360 grader och korsar sig själv på en bro i slutet.
 
Ångloksföraren fick också en paus när vi gjorde ett stopp vid Batasia Loop.
 
Vid loopen finns en fin trädgård och en minnesplats för de som kämpat i krig.
 
När tåget stannade för att fylla på vatten kunde Olle plocka både blommor, stenar och pinnar genom fönstret.
 
Oväsen och svart rök när ångloket kämpar på i uppförsbacken.
 
Ghum station, Indiens högst belägna tågstation och en av världens allra högst.
 
 
Tänk att denna smalspåriga ålderdomliga räls kan hantera både regn, löv och smuts på rälsen!
Något för SJ att lära av kanske?