catrinsindienliv.blogg.se

Det var tydligen inget bra alls att tillbringa en januarivecka i Sverige. För sedan vi kom tillbaka till Indien har jag haft en otursvåg. Vi som sluppit både magsjukor och förkylningar! Först var det bihåleinflammation (klarade väl inte av den plötsliga kylan i Sverige) sen misstänkt blindtarmsinflammation (!) och därefter en värkande visdomstand med hemsk inflammation.

 

I fredags tillbringade jag flera timmar på sjukhuset. Jag gick mellan flera specialister som absolut tyckte att jag skulle dra ut tanden direkt och att jag dessutom kanske behövde ta bort blindtarmen.... Jag såg framför mig en operation i både mage och mun och var inte helt förtjust i denna tanke...

 

Det finns mycket som går långsamt i det indiska samhället och det är extremt mycket byråkrati, men när det gäller vården på privata sjukhus är de snabba med att behandla och gärna göra ingrepp. Det behövs inga remisser till specialister utan alla sitter i princip och väntar på dig. När du spontant åker dit för att boka tid hos en läkare kan det bli väntetid. Men då pratar vi om en halvtimme!

 

Efter ultraljud, röntgen och snack med en kirurg fick jag beskedet att det (tack och lov) inte var blindtarmen, men tanden ville de dra ut. Någonstans måste man ha i bakhuvudet att det är en inkomstkälla så det gäller att ha ett kritiskt förhållningssätt och själv söka lite mer information. Lyckligtvis har jag några kloka vänner här som är läkare och apotekare och dessutom har gott omdöme så goda råd fanns nära. Så jag fick hejda läkarna i sin framfart och traskade därifrån med lite medicin och bad att få avvakta några dar till den värsta inflammationen lagt sig.

 

Status några dar senare var att medicinen hjälpte något mot inflammationen runt tanden, men värken och problemet fanns kvar. Så valde jag att göra återbesök, men hos min tandläkare istället. Hon konstaterade också att tanden ska dras ut, men först behöver inflammationen gå ner. Så jag fick inflammationshämmande och smärtstillande tabletter i kombination med mer antibiotika.

En intressant iakttagelse är att i Indien behövs ingen läkare för att skriva ut antibiotika utan det räcker med att bara traska in till det apotek som säljer medicin och handla. Nåväl min medicin gick på hela 105 rupies, och det motsvarar ungefär 13 kronor!  Ja, medicin är mycket billigare här än i Sverige!

 

Däremot är den bra sjukvården verkligen inte till för alla. Självfallet är vi priviligerade som kan betala för oss. Visserligen är priserna för ett läkarbesök på vårt närmsta sjukhus, som bara ligger några minuter bort, bara runt 100-150 svenska kronor. Men i ett samhälle där många kämpar för att få maten att räcka till mat och boende så är det väldigt mycket. Verkligen förfärligt och så sorgligt.

 

Nåväl, nu hoppas jag på bättre tider, för tandvärk är inget vidare alls...